Jag är typiskt en sån människa som äter för att döva mina känslor. Och nu håller jag på att äta ihjäl mig. Aldrig har jag vägt så mycket som nu... Det har gått så långt att jag känner att jag skulle behöva professionell hjälp! Jag skulle behöva ha en personlig tränare som hjälpte mig att lägga upp träning, och tips på mat m.m Men tyvärr finns det inga pengar till sånt. Det kostar allt för mycket. Dessutom har jag en telefon som lägger av typ när som helst. Jag har ingen som kan låna mig en mobil så länge heller tills jag har råd att köpa någon ny. Men om vi går till det här med träningen igen så skulle jag behöva en spark i röven! Jag skall eller jag har slutat äta godis

 Alltid något! Måste även skära ner på läsk. Det där är verkligen ett gift. I juli skall jag träffa min ena bror som jag inte sett på typ fyra år. Han har även blockat mig på fb! Anledningen att vi skall mötas är att vi skall träffas på Bruce Springsteen konserten den 23 juli. Han och min storebror och min svägerska skall gå tillsammans. Det gör mig redan nu jätteorolig. Men det kanske går jättebra? Men då vill jag verkligen vara smal och inte se ut som en padda. Så jag vill gå ner helst 30 kg tills dess... Ja, men lycka till! då Haha!! Skam den som ger sig! Puss och kram på er! 

Jag hatar att jag tänker så mycket på min mamma! Många säger att jag inte skall lägga någon energi på henne. Och jag önskade verkligen att det var så lätt. För jag blir så ledsen och upprörd när jag gör det. Senast nu igår när hon varit inne på fb och kommenterat hos min storebror och berömt honom. Men inte en enda kommentar på någon av bilderna på mina barn som jag lagt upp. Fortfarande inte ens ett försenat gratulation till Isabelle... Jag blir så jävla ledsen. Det här äter upp mig. Sorgen jag känner varje gång när jag ser vänners fina relationer till sina mammor, det kommer jag aldrig få uppleva med min mamma. Men däremot kommer mina barn ALLTID få känna den av mig! Aldrig att jag kommer sluta älska dom! Fast i mitt fall så tror jag aldrig mamma älskat mig. Jag kan inte minnas att jag fått en enda kram eller fått höra att hon älskar mig, och då minns jag ändå från när jag var tre-fyra år gammal. Mina bröder var dock en helt annan sak, dom visade hon kärlek. Märkligt va?

Så var denna dagen snart över. Mitt barn har fyllt år. I var så nöjd med sin dag. MEN som vanligt hörde inte I's mormor av sig. Jag tror jag är mer ledsen för det än I. Mina barn är tyvärr så vana nu att deras mormor inte hör av sig alls, men på födelsedagar så hoppas jag att hon ändå någonstans skall få någon känsla av kärlek till sina barnbarn och faktiskt tycka att man skall höra av sig och gratulera. Men nä, inte hon. 

Barnbarn som alla andra morföräldrar säger är "Livets dessert". Min mor tycker tvärtom. Hon är nybliven pensionär och vill inte tänka på vare sig barn eller barnbarn. Hur kan man bli så känslokall, kan man inte ens offra 2-3 min telefontid en gång per år med sitt barnbarn? Jag borde vara van och inte älta detta. Men jag tycker det känns så fruktansvärt mot mina barn. För dom är så jäkla goa och dom skulle älska att få kärlek från sin mormor. Fast hon förtjänar inte att kallas för det, mormor alltså. Kärring är nog ett bättre ord!